vakna,
äta,
duscha.
sen när jag står i duschen & typ schamponerar håret.
så börjar jag tänka på hur det hade varit om man var blind.
asså om man föddes blind.
liksom det är ju hemskt att tänka så.
för man vet inte hur någonting ser ut.
man vet inte hur man själv ser ut,
hur ens föräldrar, syskon & vänner ser ut.
var man bor, man vet ju nästan ingenting om det.
man kan alltid fråga.
men man lär ju aldrig veta.
t.ex; om man frågar sin mamma vad man har på sig för tröja.
så säger hon kanske en lila tunika med svarta blommor.
men vad hjälper det att hon förklarar?
du vet ju ändå inte vilken färg lila är.
eller hur blommor ser ut.
jag börjar nästan gråta.
jag menar tänk när man blir äldre & skaffar barn.
man får inte veta hur de ser ut.
& när man är liten så vill man ju att ens föräldrar ska vara med & se allt & sånt.
barn säger ju ofta; mamma, kolla på flygplanet.
eller liksom så.
vad ska man säga då?
ja, gubben jag ser?
när man ändå inte gör det.

jag vet inte varför jag kom att tänka på det.
men jag vet att jag aldrig hade klarat av det :(<3